Blöta hundar (skall läsas till Jimi Hendrixs version av Stairway to heaven) !

Tröstade en elev igår.... Vi satte oss ner i ett rum, stängde dörren och Pratade Med Varandra. Han berättade sorgset hur han blivit dumpad av sin tjej och därefter hånad av dom coola tjejerna på skolan. Samma coola tjejer som nu stod utanför dörren och skrek:
- Du e en sån mes, fatta det killen!
Bitches! Jag tror jag tillhör den första generationen hundar som på allvar faktischt Pratar Med Varandra. Vågar gråta inför varandra även om det bbbbbbbbbara handlar om en tik. Vågar visa ett oroligt, nervöst och känsligt beteende när det inte känns KLOCKRENT med våran potentiella Lady. För även om svansen fortfarande viftar de gånger vi blir rastade, är vi många som undrar när (Ave Maria, korstecknet…!) det är läge att flytta till det där huset med en alldeles egen trädgård. Och om vi då får det könsbundna privilegiet att vakta hundkojan (vem ”för” när Doktor Hund dansar tango? Finns det några vibbar kvar från 20-talets Buenos Aires i den ”svenska tangon”? )…
Nä, som vi säger på hundrastplatsen, ingenting är säkert när allting är möjligt så jag antar att vi blir tvungna och nästa generation måste älska, att fortsätta Prata Med Varandra. Believe the Magister!, det finns många elever som väljer att bli tröstade genom att dunka ”tjejen” blodig i skolans tegelvägg istället. You go girls!

Kanske om 5 1/2 min

9d 14h 35min

9d 3h 15min

Liten Tuva välter stora lass

1 bild säger mer än 1000 ord.

Olyckans kreativitet

Är det så att olyckan föder kreativitet. Samtalde med Magistern, som påstod att han var för lycklig för att skriva i detta forum. Visst kan man känna igen sig. Inte har jag skrivit en textrad eller ritat en bild utav lycka, utan alltid med sorgen som motiv och drivkraft. Detta är inget unikum för mig och Magistern utan kan spåras i de flesta konstverk, målade som ljudade. Den naturliga följdfrågan blir då; Vad händer om jag är lycklig? Ja, då händer just ingenting. Då vill jag bara ligga och vara lycklig - dela lyckan med den som gör mig lycklig. Kanske är det därför mina flickvänner lämnar mig i rastlös frustration?

Saker som oroar.

Död ger oro. Och obehagliga lukter. Tankar kan ge oro liksom okontrollerbara känslor. Men den största källan till oro är kvinnorna. Eller kvinnan. Och de framtida kvinnor denna kvinna kanske kommer att leda till.
Har man henne inte, saknar man henne. Oroas över att hon kanske aldrig kommer. Om man väl funnit henne stiger orosfaktorn ytterligare ett snäpp. Kommer hon att stanna med mig? Varför är hon inte hemma nu, död eller otrogen (lika illa båda!). Och sedan, slutligen, när man fjättrat henne med guldring och hört henne lova inför Gud att stanna i nöd och lust och man känner sig någorlunda lugn på hennes känslor kommer döttrarna. Då blir oron outhärdlig. Blotta tanken på att ens prinsessa ska träffa på "män" som Reportern, Magistern och mig fyller mig med oändlig skräck!

Saker som roar.

Gitarren ger ro. Och Film. Orden ger frid liksom musikkonsumtion. Störst inflytande på underteckads förruttnade själs lycka har kvinnorna. När dessa dom ger respons på min existens blir livet en nyputsad allé mot stjärnornas land. Men vissa av dessa dom nonchalerar Ers Höghet emellanåt. Något, i ärlighetens namn, dessa vissa alltid gjort. De gillar inte det här fejset liksom. Lyckligtvis känner andra au cointraeu. Och dessa de; nymfer, sirener, amazoner, skökor, mammor, hustrur, döttrar, systrar, fittor, skönheter, tjejer, madonnor, prinsessor, ladies, bitches, belladonnas, kvinnor, hooaz, brudar, flickvänner, tjejkompisar, horor, damer och gudinnor ger mig en sån lust på livet att allt annat rasar när deras frånvaro lyser rött.

Den mogna frukten och den sanna kärleken

Jag återknyter till mitt gamla inlägg om den mogna frukten, den som vill bli plockad och åter befruktad. Men denna gång får mogenhet en annan innebörd, en sinnlig sådan. Denna gång handlar det om den mogna kärleken.
Jag har alltid blivit en smula fundersam när människor säger att det är en vacker insida som räknas, inte det som omedelbart når och tillfredsställer ett hungrande öga. Att skönheten kommer inifrån har jag avfärdat som strunt och politiskt korrekt nonsens. Givetvis är utseende inte allt, men attraktionen måste ju infinna sig, annars blir det inget skoj. Med detta sagt menar jag inte att jag skulle slå mig till ro med en partyprinsessa och psykopat som har lika usel människosyn som vår gode reporter har kvinnosyn. Nej, då har jag förutsatt att alla människor någonstans är lika vackra på insidan. Att alla besitter de egenskaper jag själv värdesätter som tex obegränsad kärlek till sin nästa och sin familj. Men jag börjar nu sakta förstå vad det är dessa människor egentligen menar. För det första har jag insett att antagandet om att alla är förmögna att ge obegränsad kärlek till sin kära och familj med stor säkerhet är helt fel och dessutom urbota naivt. För det andra har jag upptäckt att det finns egenskaper och färdigheter som ger en alldeles strålande vacker insida och därmed utsida, utöver ovan nämnda. Och att kunna se och uppskatta dessa misstänker jag är förutsättningen för att finna den sanna, eviga kärleken. Den kärlek som har, om än en liten, så ändå en chans att motstå förruttnelsens stank i denna gudsförgätna värld.
Man måste vara två för att dansa tango!

Extremt lång text om Borderline och The Switch

En varelse som diagnoztiserats som borderline ”uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering”.

Yes, check. Jag lärde känna Borderline 1A för någon månad sedan. Okej, kanske två-tre om jag ska vara helt ärlig. Hon var tillgänglig och jag såg nog ingenting i henne förutom kroppen, ansiktet ur vissa vinklar och faktumet att hon inte passerat 22 år. De gånger vi träffades pågick hennes ältande till leda medan jag nickade, tänkte på annat och chansade med ett ”mm” då och då. Allt detta hade varit värt besväret om, ja, ni förstår vad.

Men problemet var, att den varan portionerade hon ut – likt mina ”mm” – bara då och då. I början undrade jag varför. Vad vill hon? Själv ville jag ha lite sällskap i blöta nätter, ensamma söndagar och nån grå tisdag. Men vad ville hon? ”Jag tycker inte om sex” sa hon en gång. Jaha. Okej. ”Har svårt för närheten när jag inte är riktigt kär”. Jag började ana att hon kanske inte älskade mig ändå. Skitsamma, jag svarade ändå när hon ringde, för till helgen kanske det skulle bli gänga av ändå. Och ringde, det gjorde hon. Likt en stalker. Ständigt på jakt efter en liten dos av bekräftelse. Till slut tröttnade jag på att leka terapeut och slutade svara.

För till två veckor sen. Jag hade just återvänt hem efter en blöt strapats i onödan. ”Kom hit” sluddrade jag och hon tog en taxi. Redan i hallen frågade hon varför jag aldrig svarade i telefon längre. Jag drog någon vals om ”stressigt just nu” och ”rädd för relationer”. Sedan gänga. Utan att kyssa varandra. När hon gick på morgonen kände jag ett stråk av vidrighet i hela situationen. Löste det hela genom att återigen ta strutsens väg, så när hon ringde någon timme senare svarade jag inte.

Två helger senare händer samma sak. Varför? Därför att hennes tvåäggstvilling just återvänt från en tjejlump i varmt land. Och eftersom jag har sett syster 2 på bild, och fått reda på att hon kommit hem, svarar jag glatt när Borderline 1A ringer fredagnatt. Jag möter upp bägge och Syster 2 är något annat. Trevligt, plötsligt finns en anledning att träffa Syster 1 igen. På efterfesten i deras flickhem däckar jag med syrra 1, efter en repris av ”stressig-just-nu-rädd-för-relationer”-valsen. Inget sex dock.

Dagen efter måste jag umgås med Syster 1 för att jag lovat det natten innan i tafatta kåtförsök. Men det innebär också att jag får träffa Syster 2 ännu mer. Och blir nästan lite småkär. Så jag får för mig att jag ska lyckas med ”The Switch”. Lycka till. Det finns till och med ett Seinfeldavsnitt om hur totalt omöjligt det konststycket är. Jag inser det ganska snabbt och när Syster 1 ringer idag och vill komma förbi så bestämmer jag mig. För att vara lite vuxen för en gångs skull. "Visst, kom hit" säger jag och styr upp den ärligaste dumpning man kan tänka sig. Öga mot öga, som en mix av syokonsulent/psykiatiker berättar jag läget. (har kanske smittats av hundarna härinne?) Om systern säger jag självklart intet, men påpekar för henne att alla män är svin som hon aldrig ska lita på.

Jag hoppas få återse den ljuva tvillingsystern snart.